Blue Eyes

Ensamheten är så påtaglig i mörkret.
Det är någon sjuk koppling mellan mörker, ensamhet och ångest.
Jag är så otroligt trött på att vara ensam och nervös.
Det känns som om mina nerver sitter utanpå kroppen.
Jag känner allt, även det jag trodde jag hade glömt.

Jag vill bara att du ska komma hem och rädda mig.
Jag vill bara vila i dina armar och skingra mina tankar.

Även om detta vart sjukt jobbigt känner jag att det stärkt oss.
Framförallt mig, även om det inte känns så just nu.

Mitt tillit till dig har aldrig vart så starkt.
För var dag som går blir jag mer säker på oss.
Och det är en fantstisk känsla.
En helt underbar känsla.
Lyckan sprider sig i hel min kropp, likt ett virus, när jag tänker på att få vara i sin famn igen.
Jag drömmer om dina starka händer och dina fantastiska ögon.
Tanken på att få försvinna in i dina blå oceaner är det som får mig att fortsätta.
Tillsammans med dig klarar jag allt, min kärlek.
Det är du som får mig att stå, gå och andas.
Ett liv med dig är det enda jag behöver för att överleva.

Tillsammans är vi starkare än kevlar.
Du är min skottsäkra väst.
Och jag gör allt för att vara din.
Jag kommer att skydda dig för allt jag är värd.
Inget kommer att stoppa mig.

Jag är så rädd för att bli ensam kvar.
Och jag kan inte förneka att jag saknar dagarna utan känslor och den falska styrkan.
Men jag är starkare nu.
Jag har gett upp mitt spel.
Vetsakapen om att jag inte har något att förlora på att låta människor se mig och inget annat håller mig uppe.
Min egna ytliga värld har nått sin apokalyps.
Och jag känner mig fri.