Blue Eyes

Packar, ordnar, fixar och donar.
Inte långt kvar nu.

Mamma är packad, jag vill härifrån. Att det inte kan gå en enda jävla helg utan att hon ska supa bort sina problem.
Jag får supa bort mina, men inte hon. Tycker jag iaf.

Alkoholen lockar, men inte lika mycket nu som då.


Mina tankar är fel och på fel ställen.
Jag måste lära mig att kontrollera dem.
Jag måste hålla mina händer sysselsatta så att de inte stäcker sig mot det de inte får sträcka sig mot.
Jag måste sluta titta och längta.
Jag måste påminna mig om vad jag har och att jag är lycklig med det.
Jag behöver ingen mer.
Men varför tar du upp mina tankar ändå?
Varför kan jag inte bara vara normal?

Varför måste jag sakna en tid då jag trodde att jag mådde bra, men som egentligen nästan förstörde allt jag alltid för jobbat för.
Jag saknar en tid som nästan slängde bort all kärlek i mitt liv, bara för ett svagt löfte om ett annat liv, någon annanstans.
Jag borde förstått att Mexico är alldeles för långt borta och alltid kommer att vara det.
Svaga löften, fantastiska låtar och så mycket smärta.

Jag är rädd att jag ska göra fel igen.
Jag är rädd för att jag ska tappa bort mig själv och mitt omdöme igen.
Jag behöver titta oftare på min tatuering för att påminna mig själv om vem jag är och vart jag kommer ifrån.
Jag vill inte göra bort mig och kasta bort det jag har och har kämpat för så hårt.

Jag behöver en paus från min ångest.
Den äter upp mig inifrån.
Det kryper i hela kroppen och jag måste döva smärtan på något sätt.

J och jag glider ifrån varandra.
Vi kan behöva lite tid ifrån varandra för att minnas oss och vad vi står för.
Han måste stötta mig igenom detta.
Han måste hjälpa till att stöta bort demonerna.

Om han ändå kunde se det jag ser och förstå det jag försöker säga honom.

Om jag ändå kunde förstå honom.

Jag önskar att jag kunde gråta, skrika och våga visa mina känslor igen.
Men jag är så rädd för vad jag skulle släppa fram.
Jag är så rädd för att vara svag.
Jag vill våga släppa in någon i mitt liv.
Jag vill ha hjälp.

Over and out.