Blue Eyes

Varför får jag aldrig vara den som någon kämpar för?
Varför får jag aldrig ha huvudrollen och känna passionen?

Jag är så trött på att komma i andra hand.
På att vara blyg och på att aldrig våga släppa loss och känna mig fri.

Jag är en fånge i min egen kropp och i mitt egna sinne.

Det enda jag verkligen vill är att få komma i första hand ibland.
Jag vill att du ska kämpa för mig.
Snälla, åtrå mig en enda gång.
Låt mig få vara först.
Låt mig få stå i ditt scenljus någon gång.

Varför kan du inte bara uppskatta mig, älska mig och få mig att känna mig bra en enda gång?
Jag är bara ett offer.
Jag är fast i mitt hörn och snälla, jag ber dig om att ta mig därifrån.
Lyft mig mot skyarna och visa hur stolt du är över mig.
Låt andra vara avundsjuka över att jag är din.
Visa att jag är värd att slåss för.

Jag vill inte spendera fler kvällar med att slå sönder mina knogar och försöka bli av med min ångest.
Jag orkar inte med den krypande känslan som inte kan dämpas.
Jag orkar inte bedöva mina sinnen kväll efter kväll för att jag är rädd för vad jag egentligen känner.

Kämpa för mig.
Lyft upp mig.
Få mig att känna mig vacker.
Håll om mig för allt du är värd.
Skydda mig mot ondskan.
Få ut mig ur mitt hörn.
Rädda mig från mig själv.
Låt mig spela huvudrollen.
Dela din strålkastare med mig.

Fast tills allt detta händer fortsätter jag med att slå sönder mina knogar och döva mina sinnen.