Blue Eyes

Nej, ikväll orkar jag verkligen inte.
Från att verkligen vart på topp så går jag under.
Jag dör här.

JAG ORKAR FÖR I HELVETE INTE!

Varje dag slits jag i tusen stycken och jag hittar inte tiden till att pussla ihop mig själv.
Jag kan inte bära med mig alla bitar.
Jag tappar bort mig själv, en liten del varje dag.

Hela min kropp värker och jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna äta igen för att magen har dragit åt sig så mycket.

Snälla, låt mig bara försvinna och vara i fred ett tag.
Låt min smärta äta upp mig.
Låt mig bara vara.

Men samtidigt.
Hjälp mig.
Hjälp mig att pussla ihop mig igen.
Jag vill bli hel.

Håll ihop mig när jag slits isär.
Se smärtan i mina ögon.
Snälla, titta bara efter.

Typ världens bästa brud gjorde hela min dag.
Fett dryg skoldag, men det var rätt lugnt ändå.
För Emma är cp men ganska så bäst ändå.
PUSS <3<3<3


Gillar't. <3

Nu är jag lugn igen.
Jag behövde bara höra lite på en välbekant, packad röst.
Tack.

Paniken smyger sig på.
Det är svårt att andas.
Händerna skakar.
Jag orkar inte!
Inte ikväll.
Snälla.
Låt mig bara vara.
Jag skakar, jag håller andan.
Jag klarar det inte!
Fan, fan, fan.

Och till skillnad från den senare tiden så blev jag attackerad.
Ingen förvarning.

Helvete.
Hjälp mig.

Fick se honom och prata lite med honom.
Det kändes bra.
Jag saknar honom fortfarande.
Men jag saknar den illusionen jag har av vår tid tillsammans.
Jag måste förstå att det bara är en illusion.

"Jag känner hur luften vibrerar mellan oss.
Jag känner din värme utan att du rör mig.
Titta på mig utan att jag ser.
Åtrå mig utan att jag vet om det.
Rör mig utan att jag märker det.
Jag vill kyssa din nacke,
dra fingrarna genom ditt hår.
Höra dina andetag.
Andas med mig.
Känn hur luften vibrerar.
Och låt oss drunkna i varandras blå oceaner."

- S, 2009.

Jag känner mig lite starkare.
Jag lyssnar om och om igen på "It´s all your fault" och det känns lite bättre.
Jag börjar lära mig att jag har människor att luta mig tillbaka på.
Jag ska nog klara mig, även om magen består av sten.

Och imorron kommer Emma och det kommer bli AWESOME!
Längtar verkligen.
Kan behöva en galen helg.
Puss på helgen typ.
Och dessutom är ju Emma rätt så bra också för den delen, så det blir nog bra.
Skingra tankarna kna vi alla behöva.

Gillar det.
Ska bara få mina händer att sluta skaka också.

Nu får jag väl ändå ge mig.
Varför plåga mig själv såhär och bara plåga mig dag efter dag tills magen känns som sten för att den är så hårt knuten?
"Relationsrådet?! Vad ska jag ta vägen med livet?" (Sitter och lyssnar på P3)

JAG ORKAR INTE!

"I conjure up the thought of being gone
But I'd probably even do that wrong
I try to think about which way
Would I be able to and would I be afraid

Cause oh I'm bleeding out inside
Oh I don't even mind (Yeah)

It's all your fault
You called me beautiful
You turned me out
And now I can't turn back
I hold my breath
Because you were perfect
But I'm running out of air
And it's not fair

I'm trying to figure out what else to say (What else could I say)
To make you turn around and come back this way (Would you just come back this way)
I feel like we could be really awesome together
So make up your mind cause it's now or never (Oh)

It's all your fault
You called me beautiful
You turned me out
And now I can't turn back
I hold my breath
Because you were perfect
But I'm running out of air
And it's not fair

I would never pull the trigger
But I've cried wolf a thousand times
I wish you could
Feel as bad as I do
I have lost my mind

It's all your fault
You called me beautiful
You turned me out
And now I can't turn back
I hold (I hold) my breath (My breath)
Because you were perfect
But I'm running out of air (Running out of air)
And it's not fair

(Oh yeah
It's all your fault)

I hold my breath
Because you were perfect
But I'm running out of air
And it's not (It's not) fair"

- Pink, It´s all your fault.

Ännu en låt som faktiskt får mig att känna nåt. Helvetes jävla skit.

Helvete!
Helvetes jävla asskit!

Jag trodde att jag skulle klara det.
Jag trodde att jag skulle klara att lyssna på iallafall en låt med honom.
Men tro fan att jag gråter.
Tro fan att jag saknar.
Och tro fan att jag bara kan minnas våra läppar mot varandra tillsammans med den avslutande kylan.
Fan.
Jag vill inte sakna dig!
Hör du det?!
Jag vill inte sakna dig, jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE!
Kan du bara lämna mig och mina tankar ifred?

Och även om jag gråter som om det inte finns någon morgondag så ljuder musiken fortfarande.
Fan.

Tror att jag börjar kunna hålla tankarna i styr.
Jag är upptagen av annat.
Jag måste sysselsätta mig med annat och vända bort blicken.
Jag ska klara det.
Mina händer skakar inte lika mycket längre.


Och bäst av allt.
Du kommer aldrig att förstå eller inse det.
Bra.

Äh, en ångestdämpande och ett varmt bad.
Jo, men det funkar.

Men omg, att man kan bli såhär ensam på typ två sek.
Vad fan ska man göra nu liksom?
En kopp te?
4 snabba bärs och dubbla sömntabletter?
Eller typ ångestdämpande så att jag lugnar ner mig?

Nej, öl får det nog bli till att börja med.
Och typ en bok eller nåt.

Det slog mig väl just att shit, jag bor själv. Helvete vad läskigt!
(Plus att jag har massa disk att diska, wtf liksom? Palla att diska!)

Men jag ska klara detta. Jag får väl städa bort demonerna.
Hög musik (stängda fönster) och massa städ och disk.
Och öl.
Massor av öl.
Jag behöver mer öl.

Har en känsla av att kvällen slutar med att jag plågar mig själv med musiken och slutar som ett ångestvrak.
Fan.

Packar, ordnar, fixar och donar.
Inte långt kvar nu.

Mamma är packad, jag vill härifrån. Att det inte kan gå en enda jävla helg utan att hon ska supa bort sina problem.
Jag får supa bort mina, men inte hon. Tycker jag iaf.

Alkoholen lockar, men inte lika mycket nu som då.


Mina tankar är fel och på fel ställen.
Jag måste lära mig att kontrollera dem.
Jag måste hålla mina händer sysselsatta så att de inte stäcker sig mot det de inte får sträcka sig mot.
Jag måste sluta titta och längta.
Jag måste påminna mig om vad jag har och att jag är lycklig med det.
Jag behöver ingen mer.
Men varför tar du upp mina tankar ändå?
Varför kan jag inte bara vara normal?

Varför måste jag sakna en tid då jag trodde att jag mådde bra, men som egentligen nästan förstörde allt jag alltid för jobbat för.
Jag saknar en tid som nästan slängde bort all kärlek i mitt liv, bara för ett svagt löfte om ett annat liv, någon annanstans.
Jag borde förstått att Mexico är alldeles för långt borta och alltid kommer att vara det.
Svaga löften, fantastiska låtar och så mycket smärta.

Jag är rädd att jag ska göra fel igen.
Jag är rädd för att jag ska tappa bort mig själv och mitt omdöme igen.
Jag behöver titta oftare på min tatuering för att påminna mig själv om vem jag är och vart jag kommer ifrån.
Jag vill inte göra bort mig och kasta bort det jag har och har kämpat för så hårt.

Jag behöver en paus från min ångest.
Den äter upp mig inifrån.
Det kryper i hela kroppen och jag måste döva smärtan på något sätt.

J och jag glider ifrån varandra.
Vi kan behöva lite tid ifrån varandra för att minnas oss och vad vi står för.
Han måste stötta mig igenom detta.
Han måste hjälpa till att stöta bort demonerna.

Om han ändå kunde se det jag ser och förstå det jag försöker säga honom.

Om jag ändå kunde förstå honom.

Jag önskar att jag kunde gråta, skrika och våga visa mina känslor igen.
Men jag är så rädd för vad jag skulle släppa fram.
Jag är så rädd för att vara svag.
Jag vill våga släppa in någon i mitt liv.
Jag vill ha hjälp.

Over and out.

Jag skickar dig ett sms och förklarar min ångest.
Det enda jag vill är att du ska hålla om mig en stund och skydda mig från allt ont.
Skydda mig!

Men vad gör du? Du trycker ner mig ännu mer i skiten.
Du får mig att känna mig som ett jävla kryp.
Och du kommer aldrig att förstå.

Kom hem och ta hand om mig.
Försök att förstå mitt onda.
Pussla ihop mig och döm mig inte.
Hjälp mig att bära det tunga.
Lys upp mitt mörka och hjälp mig att trassla ut mina tankar.