Blue Eyes

Hur musik kan förena.
Hur jag kan känna dig här bara för att vi lyssnar på samma låt.

Jag kan smeka din hud med en låt och du kan känna mina hjärtslag om du känner efter riktigt noga.

Jag vill att vi ska sitta nätter i rad och bara finnas.
Bara lyssna efter nyanser i vår värld.

Jag låg i ett mörkt och helt tyst rum idag och hörde hur musiken virvlade runt i mig och jag kunde ge allt för att någon skulle kunna höra det jag hör.

Jag önskar att jag kunde hitta mina ord och säga allt som behövs sägas.
Få folk att lyssna, och få folk att förstå.
Det finns så mycket jag skulle vilja göra, bara så att folk kan få se mig, och bara mig.

Inte Sophie med bärsen, Sophie med musiken, Sophie med skrattet.
Utan allt det där och allt det andra som gör mig till mig.

Jag tappar min kreativitet för varje dag som går, jag känner mig naken utan den.
Hur ska jag kunna uttrycka mig om jag inte har mitt språk?

Den dagen jag inte kan beskriva min värld längre så kommer det rasa, om jag inte hittar ett annat sätt.

Vissa dagar tappa jag mitt språk. Och mitt mod.

Idag är det en sån dag.

Jag vill att du ska få ta del av hela min värld och jag vill vara en del av din, men jag vet inte hur jag ska kunna formulera mig.
Jag vill kunna se dig i ögonen och berätta om all apati och allt som dödar.
Jag vill att du ska kunna förstå när jag pratar om stora sällskap och att ensam bli ensam.

Nätter borde spenderas åt dessa ord.
Alkohol borde akompanjera det och vi borde bara ha tid för varandra.

Jag borde inte sitta och ångra att jag är påväg till någon annan.
Någon som jag vet inte kommer vara en del av mig mycket länge till.

Jag önskar att det ska kännas bra när vi ses. Men just nu känner jag mig bara gråtfärdig.
Jag känner mig falsk som ska le mot dig och säga att jag älskar dig.
Jag känner mig falsk som ska hålla uppe fasaden när det är storm inombord.

Hela jag betstår av ord som vill komma ut och höras just nu.
Det var längesen jag kände ett sånt behov av att skriva och vara kreativ på något sätt.
Och det är så många som jag vill ska lyssna, om jag någon gång skulle få modet till att förklara det för dem.

Men oftast så passar det sig inte.
För det är inte en del av den Sophie som ni får se.

Denna jävla fasad.
Detta jävla letande efter riktiga människor.

När får man egentligen se hur någon verkligen är?
När får man egentligen visa hur man själv verkligen är?

"They say heartbreak is good for the skin. But all it's helped is my drinking."

Jag vill ha den där som inte dömer och tycker att jag är vacker i mitt trassliga hår.
Och du bryr dig nog inte om mitt trassliga hår, men jag vill känna känslan av att vara vacker.
Vi kommer aldrig ha det där romantiska med texrader, känsla och kärlek till de ljud vi gör när vi sover.

Jag vet att du älskar mig.
Och jag älskar dig.

Och tanken på att du en dag inte kommer finnas bredvid mig i sängen med ditt hår i mitt ansikte och att inte få höra dig snarka dödar mig.

Lika mycket som vi dödar varandra.

Jag vill få ner mina känslor i skrift.
Jag vill hitta orken till att få dig att lyssna.
Men jag vet inte om jag kommer klara av något av det.

Vi lever som när jag var 16. Vi pratar om samma saker. Vi gör samma saker. Vi lever för våra rutiner.
Vi trampar i spår djupa som diken och vi håller fasaden uppe. Vi ler. Vi skrattar. Vi skriker, gråter och dör, men ingen hör utanför.
Vi säger att vi inte orkar mer och lever i dekadens. Men vi ger det en chans till, då kanske vi kan räcka till, om vi bara vill.
Vi gör sönder varann, sticker hål på hjärtan och bubblor. Men klart att vi ska klara även det här, för du och jag är vad vi är.
Vi andas i takt och lugnar nerver. Skålar, glömmer och överlever. Nya löften som kommer att brytas samma kväll.
Vi ler igen. Vi slätar över. Tänk vad folk skulle säga? Vi delar ett ögonblick och tänker att det blir bättre nästa gång.