Blue Eyes

Här ligger jag och lyssnar på musik som äter upp mig.

Jag är så jävla besviken på dig.

Jag är besviken på mig själv.
När blev jag svag?
När slutade jag att våga?

Texthelvete.
Dra åt helvete.
Du funkar ju ändå inte.

Då ligger vi alltså här igen.
Jag och du.
Det tomma utrymmet som måste fyllas.

Hur ska vi lägga upp kvällen?
Ska du stirra lika jävligt idag som igår?
Ska jag tillslut skrika rakt ut för att jag inte står ut?

Det kan sluta så.

Den sista känslan jag somnade med igår var "Jag skiter i dig, vem fan är du? Du betyder inget i min värd, du är ingenting i mina ögon! Dra åt helvete och ge fan i mig!".
Vem känslan var riktad mot vet jag inte än.
Den kan vara riktad mot mig själv likväl som du älskade/hatade tomrum.

Det hela resluterade i vilket fall i att natten stördes av mardrömmar om krig, storm, hav, spindlar stora som hundar och förlusten av en bror.
Jag drunknade gång på gång och vaknade med andnöd och ögon dimmiga av tårar.

Jag märker hur min kropp säger ifrån. Jag behöver sova.
Jag måste börja sova.
Men det går inte.

Jag har aldrig kunnat sova själv, och kommer aldrig kunna göra det heller.

Jag vill fortfarande att dina lögner ska smeka mitt hjärta, men jag känner mer och mer avsky när det kommer till dig.

Den tanken som cirkulerat mest hos mig idag är; Ingen kommer någonsin att älska mig som han gjorde.
Att skriva ner den kändes som om någon sköt mig på nära håll.
Men att veta att tanken har gått från det till; Ingen kommer någonsin att älska mig. gör ännu ondare.

Jag skriver i etapper.
Tidigare har ord bara kräkts ur mig. Nu måste jag ta en andingspaus mellan varje stycke.
Jag är så jävla rädd.
Så in i helvete rädd.
Jag är rädd för mörkret, för tystnaden, för ensamheten, för resorna. För allt.
Jag är rädd för framtiden och för samtiden.

'För helvete vad med ömma tår det finns överallt. Jag är en alldeles för kass dansare för att inte trampa fel då och då.' Skrev just Petter på sin twitter. Jävlar vad sant. Jävlar vad den gjorde intryck.

Jag skäms.
Jag vill inte ha mitt namn tillsammans med det där.
Jag skriver så gärna, men jag vill inte bli kopplad till texterna.
Jag vill inte träffa de involverade.
Jag vill bara vara hemma och börja skriva för hand igen.
Jag vill kunna sudda, bränna och bara visa en del.

Jag vet att jag är en jävel på att skriva, och det är fint att få beröm, allas egon behövs väl boostas?
Men jag vill ha beröm för det som verkligen spelar roll. För det jag verkligen vill sätta mitt namn på.

Nu måste jag ta en rökpaus.
Får se om det blir någon fortsättning på all känslomässig spya.

Jag är helt tom nu.
Jag har inga tårar, känslor eller ord kvar.

Jag orkar inte.
Jag orkar helt enkelt inte.

När ska det få vara på mina villkor?
När ska min ångest räknas som värdig att diskutera?
Kommer det bli så?
Kommer jag någonsin ha haft det tillräckligt svårt för att få höja rösten?

Nu ska jag drömma nya mardrömmar och vakna svettig och utan vilja.

God natt.

Jag har stirrat på det tomma utrymmet jag borde fylla med ord jag vet inte hur länge.

Jag letar efter ord som kan beskriva den saknad, besvikelse, ensamhet, mitt tomrum, mitt behov av att bli sedd.
Jag kan göra allt för lite omtanke.

Samtidigt som jag tänker att det är dags för mig att sluta älta.
Jag är ju stark.
Jag behöver inte någon annan, jag kan stå på egna ben.
Jag behöver inte din bekräftelse eller dina lögner.
Men just ikväll skulle jag kunna ge mitt allt för dom.

Mina tankar och fingrar slår knut på sig själva och jag tror inte att ni kan sätta er in i den jävla frustrationen jag upplever när jag inte får ut det i ord!

Jag är så jävla rädd för att träffa dig.
Jag är så rädd för vad du ska tycka.
Lever jag upp till bilden du kanske har?

Jag vill inte vara ensam och lost i en annan stad.
Jag vill att allt ska kännas rätt när vi kramas.
Jag vill att vi ska kunna se på varandra och veta exakt hur det kommer sluta.

Den text jag trodde skulle bli den lättaste att skriva blev det svåraste.

Jag går på tomgång.
Dagar går snabbt förbi, jag ser livet rinna ur mina händer som sand i ett timglas.

Det gör så jävla ont att vara ensam.
Jag bedövar mig.
Jag gör allt för att slippa de där timmarna då det blir etra påtagligt.
Men hur jag än dövar väntar alltid demonerna bakom hörnet.

Jag kan ligga med benen intrasslade i min solstråles och känna mig trygg.
Jag kan sova då, men bara då.
Jag kan vila på din arm.
Jag kan sova då, men bara då.

Det är så snabbt som jag lämnar er som demonerna kommer tillbaka.

Jag vill att du ska se mig.
Jag vill att du ska trösta.
Kan inte du låta dina vackra ord smeka mig igen?

Du får ljuga hur mycket du vill, jag sväljer allt.
Du får lura mig, jag tar det.
Bara jag för en kväll eller två får tro att det är sant.

Jag går sönder.
Jag gör sönder mig själv.
Min värld funkar inte riktigt.

Jag flyr, jag dövar, jag ignorerar.
Inget funkar.

Jag vill bara bli sedd.

Apati är ett jävla tillstånd.
Det är ett tillstånd som jag lätt hamnar i och som jag kämpar för allt jag är värd att undvika.

Jag sitter och glor rakt ut.
Jag försöker känna någonting.
Ingenting.
Jag försöker tänka på något.
Ingenting.
Jag försöker vara rolig.
Ingenting.
Jag försöker vara intelligent.
Ingenting.
Jag försöker vara bitter, glad, arg, förtvivlad.
Ingenting.

Idag har jag gått igenom hela det känslomässiga spektrat.
Jag har skrattat, gråtit, skrikit.
Men det har bara hållit en minut, sen ligger jag där apatisk och jävlig igen.

Jag städade idag.
Försökte få ordning på mitt liv.

Jag tog tag i den jävla IKEA-kassen.
Den stirrade på mig.
Jag kastade massor.
Jag vek tröjor.
Jag grät.
Jag la in tröjor i garderoben.
Jag skrek.
Jag tog på mig en tröja, den luktade som du.
Jag låg i en hög på golvet och skakade.

Jag fick besök.
Det lättade lite.
Mitt besök gick.
Jag blev apatisk.

Jag har inget kvar att ge.
Jag orkar inte bry mig om dig, dig eller dig.
Jag skiter fullständigt i om du super för mycket och vill ha bekräftelse. (Nej, Jonas, det handlar inte om dig.)
Jag skiter fullständigt i om du tycker om den där grabben eller inte.
Jag skiter fullständigt i vem du ska och inte ska ligga.
Jag bryr mig verkligen inte.
Din ångest och dina problem rör mig inte ryggen.

Jag har alltid varit den alla kan gå till.
Jag har alltid stöttat er genom vått och torrt.
Men när jag för en gångs skull behöver någon att luta mig mot er sticker ni.
Varenda jävel.

Jag ler.
Jag är så jävla trevlig.
Jag skämtar, flinar och låtsas som om ni kunde betyda något.
Och jävlar vilken fin fasad jag har.
Ni tror mig.
Äckligt hur lättlurade ni är.
Att det ska vara så svårt att fråga hur fan jag mår.

Fast klart.
Jag kommer inte svara.
Jag kommer säga att det är lugnt, att jag är stark.
Jag bryr mig inte.
Rinner av mig som vatten på en gås.
Jag höjer garden och låter inte någon komma i närheten av mig.
Ni kan dra åt helvete allihopa. Era jävla vargar.

Jag är så sjukt rädd för att släppa in någon.
Ingen jag ens hört talas om eller ännu mindre känner är värd det.
Alla ska bara krypa in under ens skinn och suga ur all livsglädje som de parasiter människor är.

Och nu.
Apati.

Jag städar.
Jag känner mig naken.

Plötsligt dräller inte dina jobbkläder överallt.
Plötsligt snubblar jag inte på din jävla hjälm.

Jag får plats med mina saker och jag behöver inte fråga dig vad som är smutsigt och vad som inte är det.

Ikea-kassen tittar fortfarande anklagande på mig.
Jag har inte rört den sen jag kom hem med den.

Jag vill inte ta tag i det.

Jag vill inte att det ska lukta som du.
Det gör för ont.

Ditt underställ är här.
Det luktar jobb, svett och slit.
Och jävligt äckligt.

Men det luktar dig.

Jag ringde just min andra hälft för att säga att hon får städa undan min jävliga Ikea-kasse.
För jag klarar verkligen inte av att ta tag i det.

Jag är rädd.
Jag önskar att jag hade mod.
Att jag hade en stadig röst och ett finger högt upp i luften.

Men jag är inte mer än jag.

Jag går sönder.
Hela jag är trasig.
Jag är ur funktion.

Och det är inte för att jag är bakfull.

Det är för att min trygghet, min grund, mitt allt är borta.
För att jag valde bort honom.
Jag valde att rasera hela min värld.

Att hålla om honom idag gjorde fysiskt ont.
Jag har ont i min kropp.
Det gör ont att vara själv.

Min säng är för stor.
Det är för kallt.

Jag är så in i helvete rädd.
Jag är rädd för att stå själv, jag är rädd för att jag bara kommer kunna se dig i andra.
Jag är rädd för att jag kommer låta första bästa komma mig under skinnet.

Jag är rädd för hur jag kommer bedöva mig själv.
Jag är rädd för nya sönderslagna knogar.

Jag går i tusen bitar av att läsa ditt brev.
Jag går i en miljon bitar när jag hör dig gråta.

Att jag har sårat dig dödar mig.

Jag vill vara säker på att jag gjort rätt.
Jag önskar att jag var modigare än vad jag är.
Jag vill orka bryta ihop och komma igen.
Men det gör för ont.

Jag har ont i min kropp, i min själ, i mitt sinne.
Ingen musik talar till mig.
Inget hejdar mitt fall.

Jag längtar till den dagen jag kan förlora mig i någons armar och sluta vara rädd.
Jag längtar till den famnen som kan hålla mig en hel natt och rädda mig från demoner och mörker.
Stjärnor, cigaretter, alkohol, musik och känslan av att inga ord behövs.

Du har varit mitt allt.
Min värld.
Du har varit jag.
Jag har varit du.

Dina händer har varit mina och ditt hjärtas slag har varit mina.
Till dig dedikerade jag alla mitt hjärtas slag.

Du har alltid vait den som jag ringt och sagt att allt är bajs.
Du har sett mig och hela mig.

Och att plötsligt inte ha någon som är den personen.
Den känslan.
Inga ord räcker till för att förklara.

Jag vill glömma, försvinna, förneka, förstå.
Men jag räcker inte till.

Jag är apatisk, tom och har inga känslor kvar.
Jag har ingen ork till någonting.
Jag har ingen ork till mig själv ens.

Att lyfta händerna för att skriva detta kräver så mycket att jag nästan tappar andan.

Att du inte kunde se det jag visade, höra när jag skrek, förstå när jag hade ont.
Om du ändå kunde gjort det.
Om vi ändå kunde spola tillbaka.
Om vi kunde göra om och göra rätt.

Det finns så många "om".
Så många "men".
"Tänk om."

Det räcker inte nu.
Det lagar inte det som redan är trasigt.