Blue Eyes

Vissa dagar tappa jag mitt språk. Och mitt mod.

Idag är det en sån dag.

Jag vill att du ska få ta del av hela min värld och jag vill vara en del av din, men jag vet inte hur jag ska kunna formulera mig.
Jag vill kunna se dig i ögonen och berätta om all apati och allt som dödar.
Jag vill att du ska kunna förstå när jag pratar om stora sällskap och att ensam bli ensam.

Nätter borde spenderas åt dessa ord.
Alkohol borde akompanjera det och vi borde bara ha tid för varandra.

Jag borde inte sitta och ångra att jag är påväg till någon annan.
Någon som jag vet inte kommer vara en del av mig mycket länge till.

Jag önskar att det ska kännas bra när vi ses. Men just nu känner jag mig bara gråtfärdig.
Jag känner mig falsk som ska le mot dig och säga att jag älskar dig.
Jag känner mig falsk som ska hålla uppe fasaden när det är storm inombord.

Hela jag betstår av ord som vill komma ut och höras just nu.
Det var längesen jag kände ett sånt behov av att skriva och vara kreativ på något sätt.
Och det är så många som jag vill ska lyssna, om jag någon gång skulle få modet till att förklara det för dem.

Men oftast så passar det sig inte.
För det är inte en del av den Sophie som ni får se.

Denna jävla fasad.
Detta jävla letande efter riktiga människor.

När får man egentligen se hur någon verkligen är?
När får man egentligen visa hur man själv verkligen är?

"They say heartbreak is good for the skin. But all it's helped is my drinking."