Honey
Vi lever som när jag var 16. Vi pratar om samma saker. Vi gör samma saker. Vi lever för våra rutiner.
Vi trampar i spår djupa som diken och vi håller fasaden uppe. Vi ler. Vi skrattar. Vi skriker, gråter och dör, men ingen hör utanför.
Vi säger att vi inte orkar mer och lever i dekadens. Men vi ger det en chans till, då kanske vi kan räcka till, om vi bara vill.
Vi gör sönder varann, sticker hål på hjärtan och bubblor. Men klart att vi ska klara även det här, för du och jag är vad vi är.
Vi andas i takt och lugnar nerver. Skålar, glömmer och överlever. Nya löften som kommer att brytas samma kväll.
Vi ler igen. Vi slätar över. Tänk vad folk skulle säga? Vi delar ett ögonblick och tänker att det blir bättre nästa gång.
Vi trampar i spår djupa som diken och vi håller fasaden uppe. Vi ler. Vi skrattar. Vi skriker, gråter och dör, men ingen hör utanför.
Vi säger att vi inte orkar mer och lever i dekadens. Men vi ger det en chans till, då kanske vi kan räcka till, om vi bara vill.
Vi gör sönder varann, sticker hål på hjärtan och bubblor. Men klart att vi ska klara även det här, för du och jag är vad vi är.
Vi andas i takt och lugnar nerver. Skålar, glömmer och överlever. Nya löften som kommer att brytas samma kväll.
Vi ler igen. Vi slätar över. Tänk vad folk skulle säga? Vi delar ett ögonblick och tänker att det blir bättre nästa gång.
Vi spelar biroller i filmen om våra liv. Och det enda jag önskar är att jag för en kväll får ha huvudrollen. Men det är lugnt, jag ler.
Kommentarer
Trackback
