Blue Eyes

Jag städar.
Jag känner mig naken.

Plötsligt dräller inte dina jobbkläder överallt.
Plötsligt snubblar jag inte på din jävla hjälm.

Jag får plats med mina saker och jag behöver inte fråga dig vad som är smutsigt och vad som inte är det.

Ikea-kassen tittar fortfarande anklagande på mig.
Jag har inte rört den sen jag kom hem med den.

Jag vill inte ta tag i det.

Jag vill inte att det ska lukta som du.
Det gör för ont.

Ditt underställ är här.
Det luktar jobb, svett och slit.
Och jävligt äckligt.

Men det luktar dig.

Jag ringde just min andra hälft för att säga att hon får städa undan min jävliga Ikea-kasse.
För jag klarar verkligen inte av att ta tag i det.

Jag är rädd.
Jag önskar att jag hade mod.
Att jag hade en stadig röst och ett finger högt upp i luften.

Men jag är inte mer än jag.