Blue Eyes

Apati är ett jävla tillstånd.
Det är ett tillstånd som jag lätt hamnar i och som jag kämpar för allt jag är värd att undvika.

Jag sitter och glor rakt ut.
Jag försöker känna någonting.
Ingenting.
Jag försöker tänka på något.
Ingenting.
Jag försöker vara rolig.
Ingenting.
Jag försöker vara intelligent.
Ingenting.
Jag försöker vara bitter, glad, arg, förtvivlad.
Ingenting.

Idag har jag gått igenom hela det känslomässiga spektrat.
Jag har skrattat, gråtit, skrikit.
Men det har bara hållit en minut, sen ligger jag där apatisk och jävlig igen.

Jag städade idag.
Försökte få ordning på mitt liv.

Jag tog tag i den jävla IKEA-kassen.
Den stirrade på mig.
Jag kastade massor.
Jag vek tröjor.
Jag grät.
Jag la in tröjor i garderoben.
Jag skrek.
Jag tog på mig en tröja, den luktade som du.
Jag låg i en hög på golvet och skakade.

Jag fick besök.
Det lättade lite.
Mitt besök gick.
Jag blev apatisk.

Jag har inget kvar att ge.
Jag orkar inte bry mig om dig, dig eller dig.
Jag skiter fullständigt i om du super för mycket och vill ha bekräftelse. (Nej, Jonas, det handlar inte om dig.)
Jag skiter fullständigt i om du tycker om den där grabben eller inte.
Jag skiter fullständigt i vem du ska och inte ska ligga.
Jag bryr mig verkligen inte.
Din ångest och dina problem rör mig inte ryggen.

Jag har alltid varit den alla kan gå till.
Jag har alltid stöttat er genom vått och torrt.
Men när jag för en gångs skull behöver någon att luta mig mot er sticker ni.
Varenda jävel.

Jag ler.
Jag är så jävla trevlig.
Jag skämtar, flinar och låtsas som om ni kunde betyda något.
Och jävlar vilken fin fasad jag har.
Ni tror mig.
Äckligt hur lättlurade ni är.
Att det ska vara så svårt att fråga hur fan jag mår.

Fast klart.
Jag kommer inte svara.
Jag kommer säga att det är lugnt, att jag är stark.
Jag bryr mig inte.
Rinner av mig som vatten på en gås.
Jag höjer garden och låter inte någon komma i närheten av mig.
Ni kan dra åt helvete allihopa. Era jävla vargar.

Jag är så sjukt rädd för att släppa in någon.
Ingen jag ens hört talas om eller ännu mindre känner är värd det.
Alla ska bara krypa in under ens skinn och suga ur all livsglädje som de parasiter människor är.

Och nu.
Apati.