Blue Eyes

Jag går sönder.
Hela jag är trasig.
Jag är ur funktion.

Och det är inte för att jag är bakfull.

Det är för att min trygghet, min grund, mitt allt är borta.
För att jag valde bort honom.
Jag valde att rasera hela min värld.

Att hålla om honom idag gjorde fysiskt ont.
Jag har ont i min kropp.
Det gör ont att vara själv.

Min säng är för stor.
Det är för kallt.

Jag är så in i helvete rädd.
Jag är rädd för att stå själv, jag är rädd för att jag bara kommer kunna se dig i andra.
Jag är rädd för att jag kommer låta första bästa komma mig under skinnet.

Jag är rädd för hur jag kommer bedöva mig själv.
Jag är rädd för nya sönderslagna knogar.

Jag går i tusen bitar av att läsa ditt brev.
Jag går i en miljon bitar när jag hör dig gråta.

Att jag har sårat dig dödar mig.

Jag vill vara säker på att jag gjort rätt.
Jag önskar att jag var modigare än vad jag är.
Jag vill orka bryta ihop och komma igen.
Men det gör för ont.

Jag har ont i min kropp, i min själ, i mitt sinne.
Ingen musik talar till mig.
Inget hejdar mitt fall.

Jag längtar till den dagen jag kan förlora mig i någons armar och sluta vara rädd.
Jag längtar till den famnen som kan hålla mig en hel natt och rädda mig från demoner och mörker.
Stjärnor, cigaretter, alkohol, musik och känslan av att inga ord behövs.

Du har varit mitt allt.
Min värld.
Du har varit jag.
Jag har varit du.

Dina händer har varit mina och ditt hjärtas slag har varit mina.
Till dig dedikerade jag alla mitt hjärtas slag.

Du har alltid vait den som jag ringt och sagt att allt är bajs.
Du har sett mig och hela mig.

Och att plötsligt inte ha någon som är den personen.
Den känslan.
Inga ord räcker till för att förklara.

Jag vill glömma, försvinna, förneka, förstå.
Men jag räcker inte till.

Jag är apatisk, tom och har inga känslor kvar.
Jag har ingen ork till någonting.
Jag har ingen ork till mig själv ens.

Att lyfta händerna för att skriva detta kräver så mycket att jag nästan tappar andan.

Att du inte kunde se det jag visade, höra när jag skrek, förstå när jag hade ont.
Om du ändå kunde gjort det.
Om vi ändå kunde spola tillbaka.
Om vi kunde göra om och göra rätt.

Det finns så många "om".
Så många "men".
"Tänk om."

Det räcker inte nu.
Det lagar inte det som redan är trasigt.