Blue Eyes

Jag har stirrat på det tomma utrymmet jag borde fylla med ord jag vet inte hur länge.

Jag letar efter ord som kan beskriva den saknad, besvikelse, ensamhet, mitt tomrum, mitt behov av att bli sedd.
Jag kan göra allt för lite omtanke.

Samtidigt som jag tänker att det är dags för mig att sluta älta.
Jag är ju stark.
Jag behöver inte någon annan, jag kan stå på egna ben.
Jag behöver inte din bekräftelse eller dina lögner.
Men just ikväll skulle jag kunna ge mitt allt för dom.

Mina tankar och fingrar slår knut på sig själva och jag tror inte att ni kan sätta er in i den jävla frustrationen jag upplever när jag inte får ut det i ord!

Jag är så jävla rädd för att träffa dig.
Jag är så rädd för vad du ska tycka.
Lever jag upp till bilden du kanske har?

Jag vill inte vara ensam och lost i en annan stad.
Jag vill att allt ska kännas rätt när vi kramas.
Jag vill att vi ska kunna se på varandra och veta exakt hur det kommer sluta.