Blue Eyes

Då ligger vi alltså här igen.
Jag och du.
Det tomma utrymmet som måste fyllas.

Hur ska vi lägga upp kvällen?
Ska du stirra lika jävligt idag som igår?
Ska jag tillslut skrika rakt ut för att jag inte står ut?

Det kan sluta så.

Den sista känslan jag somnade med igår var "Jag skiter i dig, vem fan är du? Du betyder inget i min värd, du är ingenting i mina ögon! Dra åt helvete och ge fan i mig!".
Vem känslan var riktad mot vet jag inte än.
Den kan vara riktad mot mig själv likväl som du älskade/hatade tomrum.

Det hela resluterade i vilket fall i att natten stördes av mardrömmar om krig, storm, hav, spindlar stora som hundar och förlusten av en bror.
Jag drunknade gång på gång och vaknade med andnöd och ögon dimmiga av tårar.

Jag märker hur min kropp säger ifrån. Jag behöver sova.
Jag måste börja sova.
Men det går inte.

Jag har aldrig kunnat sova själv, och kommer aldrig kunna göra det heller.

Jag vill fortfarande att dina lögner ska smeka mitt hjärta, men jag känner mer och mer avsky när det kommer till dig.

Den tanken som cirkulerat mest hos mig idag är; Ingen kommer någonsin att älska mig som han gjorde.
Att skriva ner den kändes som om någon sköt mig på nära håll.
Men att veta att tanken har gått från det till; Ingen kommer någonsin att älska mig. gör ännu ondare.

Jag skriver i etapper.
Tidigare har ord bara kräkts ur mig. Nu måste jag ta en andingspaus mellan varje stycke.
Jag är så jävla rädd.
Så in i helvete rädd.
Jag är rädd för mörkret, för tystnaden, för ensamheten, för resorna. För allt.
Jag är rädd för framtiden och för samtiden.

'För helvete vad med ömma tår det finns överallt. Jag är en alldeles för kass dansare för att inte trampa fel då och då.' Skrev just Petter på sin twitter. Jävlar vad sant. Jävlar vad den gjorde intryck.

Jag skäms.
Jag vill inte ha mitt namn tillsammans med det där.
Jag skriver så gärna, men jag vill inte bli kopplad till texterna.
Jag vill inte träffa de involverade.
Jag vill bara vara hemma och börja skriva för hand igen.
Jag vill kunna sudda, bränna och bara visa en del.

Jag vet att jag är en jävel på att skriva, och det är fint att få beröm, allas egon behövs väl boostas?
Men jag vill ha beröm för det som verkligen spelar roll. För det jag verkligen vill sätta mitt namn på.

Nu måste jag ta en rökpaus.
Får se om det blir någon fortsättning på all känslomässig spya.

Jag är helt tom nu.
Jag har inga tårar, känslor eller ord kvar.

Jag orkar inte.
Jag orkar helt enkelt inte.

När ska det få vara på mina villkor?
När ska min ångest räknas som värdig att diskutera?
Kommer det bli så?
Kommer jag någonsin ha haft det tillräckligt svårt för att få höja rösten?

Nu ska jag drömma nya mardrömmar och vakna svettig och utan vilja.

God natt.