Blue Eyes

Ensamheten är så påtaglig i mörkret.
Det är någon sjuk koppling mellan mörker, ensamhet och ångest.
Jag är så otroligt trött på att vara ensam och nervös.
Det känns som om mina nerver sitter utanpå kroppen.
Jag känner allt, även det jag trodde jag hade glömt.

Jag vill bara att du ska komma hem och rädda mig.
Jag vill bara vila i dina armar och skingra mina tankar.

Även om detta vart sjukt jobbigt känner jag att det stärkt oss.
Framförallt mig, även om det inte känns så just nu.

Mitt tillit till dig har aldrig vart så starkt.
För var dag som går blir jag mer säker på oss.
Och det är en fantstisk känsla.
En helt underbar känsla.
Lyckan sprider sig i hel min kropp, likt ett virus, när jag tänker på att få vara i sin famn igen.
Jag drömmer om dina starka händer och dina fantastiska ögon.
Tanken på att få försvinna in i dina blå oceaner är det som får mig att fortsätta.
Tillsammans med dig klarar jag allt, min kärlek.
Det är du som får mig att stå, gå och andas.
Ett liv med dig är det enda jag behöver för att överleva.

Tillsammans är vi starkare än kevlar.
Du är min skottsäkra väst.
Och jag gör allt för att vara din.
Jag kommer att skydda dig för allt jag är värd.
Inget kommer att stoppa mig.

Jag är så rädd för att bli ensam kvar.
Och jag kan inte förneka att jag saknar dagarna utan känslor och den falska styrkan.
Men jag är starkare nu.
Jag har gett upp mitt spel.
Vetsakapen om att jag inte har något att förlora på att låta människor se mig och inget annat håller mig uppe.
Min egna ytliga värld har nått sin apokalyps.
Och jag känner mig fri.

Spela inte ditt spel med mig.
Jag är så trött på det.
Jag förtjänar mer än så.
Jag förtjänar att se ditt riktiga jag.
Det är det minsta jag kan begära av dig.

Låt mig dela din ångest och dina drömmar.
Allt jag vill är att förstå dig och se ditt innersta.

Jag är så jävla trött på alla dessa spel.

Var bara ärlig mot mig.
Säg att du älskr mig och var inte rädd för konsekvenserna.
Jag älskar ju dig med.
Och jag är inte rädd för att erkänna det.

Du förlorar inget på att vila en stund i mina armar och andas.
Du måste våga vara sårbar.
Jag kommer aldrig att skada dig.
Jag vill inget ont.

Allt jag begär är att du vågar falla lite tillsammans med mig, så att vi kan hitta mark tillsammans.¨

Jag vet att du lever i en ytlig värld där ingen bryr sig om dig på riktigt.
Men du behöver lära dig att det som all dömer är din yta, inte dig.

Ge mig dig, och ingen annan.
Mitt liv är för kort för att orka bry sig om ytor.

Du måste göra ett val.
Antingen är du dig själv med mig, eller så förlorar du mig.
Jag orkar inte leta efter människor.
Man blir så trött på att försöka se igenom de spel som alla spelar.
Jag vill inte läsa andras manus längre.
Energin finns inte hos mig längre.

Du måste låta mig ta del av dig, annars förlorar du mig.
Och med tiden även dig själv.
Om man alltid spelar en roll blir denna roll efter en tid din sanning.
Och du har förlorat dig själv.
Det är tröttsamt att alltid hålla på att leta efter den du en gång var.

Lär dig att känna.
Våga låta mig hjälpa dig att hitta tillbaka till dina känslor.

Din värld måste få ett slut.
Lär dig att prata med mig i vilket tillstånd du än är.
Var nykter och säg samma saker igen.
Jag lovar att lyssna och att aldrig döma.

Ge mig dina händer så skapar vi en ny värld.

- S, 2009.

Nej, nu orkar jag verkligen inte mer!

Snälla, bara ta mig härifrån nu!

Jonas, kom hem. Jag klarar inte av att vara ensam längre nu.
Du måste vara här för att hjälpa mig att mörda möss och svara i telefon och hjälpa mig när min lägenhet slutar fungera!
Kom hem, kom hem, kom hem, KOM HEM!

Jag klarar inte av att vara ensam längre! Jag måste ha någon här som hjälper mig igenom all skit.
Det känns som om jag hamnat i kvicksand och bara sjunker längre och längre ner, och bara du kan dra upp mig.

JAG PALLAR VERKLIGEN INTE MER NU!

Jag får panik på hela min existens och vill bara härifrån.
NU!

Lyssnar på Anders Ekborg och förlorar mig i hans röst.
Ikväll är han den som ger mig tröst.
Tack.

Lyssna på "När man vågar älska".

Lyckades somna igår.
Men det spelar absolut ingen roll, för jag är lika utmattad nu som då.
Ångesten och meningslösheten äter upp mig.
Jag pallar inte.

Jag orkar inte prata.

Jag vill bara vara ensam, men det går inte.
För det ska alltid vara någon som tränger sig på.
Det är alltid någon som ska krypa in under mitt skinn och suga ut all energi jag har.
Jävla parasiter.

Om man ändå bara kunde fixa lite pengar och ta första bästa tåg åt helvete helt enkelt.

Fan vad trött jag är på denna staden.

Emma du är så jävla awesome.
Katterna saknar dig, jag lovar.

Det känns så jävla gött att bara kunna ringa ett samtal och att det tar udden av allt jävligt.
Vi borde kunna telefortera oss, men uppenbarligen räcker det med att bara telefonera lite. (Omg, jag älskar mina ordvitsar. Jag borde fan bli komiker!)
Älskar dig baby, du är fett jävla asbra.
Jag ser verkligen fram emot att få träffa alla i ditt liv.
Det känns så jävla bra att jag inte alls är nervös inför fredag eller lördag för den delen.
Det var så längesen jag bara var lugn.
Snart kanske händerna slutar skaka oxå.
Man kan ju hoppas. :D

Nu jävlar ska jag fan göra köttbullar.
Jävlar vad köttbullar jag gör.

Så det så.

Jag klarar mig alltid.

Haft världens bästa kväll/natt/dag med Emma.
Universeum ägde allas ballar och jag är fett glad att hon drog med mig.
Emma, baby, du är så jävla awesome!

----------

Han är tillsammans med henne igen.
Henne som han lämnade för mig.
Jag var där när de gjorde slut.
Det var jag som var där och tröstade.
Det var mig du saknade.
Det var mig du sov med.
Det var i mina armar du berättade om alla dina drömmar och rädslor.

Och nu är det dom igen.

Jag visste att det skulle komma.
Jag visste det.
Jag var förberedd.

Men ändå.
Jag blev helt kall.
Tårarna bröt fram från igenstans.
Även om jag redan hade förlorat honom är det definitivt nu.
Nu är han hennes.

Jag känner mig så ensam.
Så galetjävla fittensam.

Varför är det ingen här?
Varför har jag inga armar som håller om mig nu?
Varför är jag ensam?
Vart i helvete har alla tagit vägen?

Jag vill inte mer.
Jag vill verkligen inte mer nu.

Världen har vänt mig ryggen.
Nu vänder jag ryggen mot världen.

Fuck allt.
Nu dör vi.

Helt fantastiskt igår.
Jag blir alltid så jävla lycklig av Evergrey.
Och det som gjorde mig mest glad av allt var att Emma hade kul.
Jag ville verkligen visa henne min värld så att hon ska förstå lite mer hur jag har det och har levt.
Det gjorde typ min kväll att hon var med.

Är så glad att jag träffat henne. Känns fett tryggt med någon som förstår en utan att man behöver säga ett ord. Det kändes så jävla bra att jag inte var nervös överhuvudtaget när jag var i Varberg.
Jag vill visa henne hela min värld, jag vill att hon ska få träffa alla i mitt liv.
Det har aldrig vart såhär lätt att sänka garden.
Det känns bra.
Hon kommer alltid betyda galet mycket för mig. Alltid.
Jag älskar dig Emma.
Du är awesome, och jag kommer alltid stå vid din sida.

Bob Hansson ikväll.
Helt jävla fantastiskt.
Fan vad jag älskar den mannen.
Spelar ingen roll hur jag mår, vad jag tänker, hur dagen vart, han får mig alltid på topp.
Total kärlek till honom.

Slaggar hos Emma i natt.
Fett värt.

Saknar min man.
Galet jävla mycket.
Speciellt ikväll.
Han borde vara med och tänka på omfamningar ikväll.
Jag vill ge honom all den kärlek jag har i kroppen och lite till just nu.
Fan, hatar att vara rockstjärne-fru.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Känner mig tom.

Helt jävla tom.

Hittat två nya låtar, som jag aldrig trodde att jag skulle fastna vid.

I feel like dying.
My life.

Sitter på bussen påväg till Norge, Oslo och mina män.
Det ska bli fett kul, men fan, är ändå nervös.
Jag borde inte vara nervös, det var så längesen vi sågs så allt borde vara lugnt nu. Men det känns ändå konstigt. Som om det alltid kommer vara problem mellan oss. Jag hatar det. Jag önskar att allt kunde vara som förut. Jag vill öppna mig för dig igen. Jag vill inte bli sviken. Jag kommer alltid hata dig lite för att du fick mig att känna mig slagen. Du sparkade på mig när jag låg ner. Och det kändes som om jag aldrig skulle förlåta dig igen. Men nu skulle jag göra vad som helst för att det ska bli som förr.
Berätta om dina drömmar och rädslor igen. Jag lovar att bara vara tyst och lyssna.
Håll om mig och hjälp mig i min kamp.
Snälla, skydda mig igen.
Du räddade mig från att falla.
Samtidigt som det var du som kastade ner mig från stupet sen.
Helvete.

Magen är så hårt knuten att jag bara vill spy, men jag hoppas att allt lättar när jag får krama om min stora starka Bremmers igen.
Det ska bli en bra helg.

Annars finns det ju 100 ölsorter att välja bland för att supa bort mitt minne.

Nu luktar det fis på bussen. FAN!

Låtar som får mig att känna någonting är sällsynta just nu.
Allt går mig bara rakt förbi.

Varje dag känns det som om jag förlorar ännu en liten bit av mig själv.
Det känns som om jag glider mig själv ur fingrarna.
Varje dag förlorar jag ännu ett slag mot världen.
Demonerna får för vad dag som går ett hårdare grepp om mig.
Alla kvällar är likadana.
Jag slits i stycken av hungriga vargar.
Det går inte längre att värja sig.
Ju mer jag kämpar,
desto hårdare låser sig deras käkar runt min hals.
Min hud är bara trasor.
Jag har inget blod kvar,
det är utspritt över mitt golv.
Vart jag är tittar är min verklighet fylld av blodstänk.
Kommer mitt hjärta någonsin slå igen?
Jag söker efter ljuset med famlar alltid runt i mörker.
Kom, lys upp mitt mörker.
Sy ihop min hud och slicka mina sår.
Kyss min sönderslitna hals.
Ta över min själ.

- S, 2009.

Var är du som kan hålla kvar mig på jorden?
Var är du som kan hålla fast mig när jag helst vill fly denna värld?
När min värld skakar som mest och mörkret äter upp mig,
behöver jag dig.
Var är du som kan slåss mot mina demoner när jag sitter naken, med blottad strupe, på golvet och skakar?
Var är du som ser mig för den jag är?
När den falska tryggheten lockar,
behöver jag dig.
Var är du när alla världens röster skriker?
Var är du när jag övergav mig själv?
När jag lättar från marken,
behöver jag dig.
Vem är du?

- S, 2009.

Låt oss se bakom våra fasader.
Låt oss se vilka vi egentligen är.
Se bakom mitt hårda yttre.
Se min sårbarhet och mitt trasiga hjärta.
Låt mig visa dig mitt riktiga jag.
Låt mig försvinna in i dina armar,
och låt mig bara finnas ett tag.
Se mina sprickor och hjälp mig att sänka garden.
Jag öppnar min ögon för dina så att du kan se hela mig,
och vad jag kan vara.
Tag mina händer och visa mig allt du kan vara.
Utan våra fasader kan vi inte längre döma.
Håll om mig och känn mina ärr,
hjälp mig att hålla ihop trasigheten.
Jag kan ge dig allt.
Jag vill inte längre slitas mellan mina världar.
Jag vill hitta ett lugn.
Ge mig ditt lugn.
Hjälp mig att se klart igen.
Vi kan drunkna en stund i varandra.
Våra vägar kan bli en.
Även om tiden kommer att komma ikapp oss.
Och det kommer den att göra.
Och med tiden kommer även dömandet,
och det de kallas förnuft.
Vi kommer en än gång inse att våra strupar måste förbi skyddade.
Men vi kommer att veta att vi aldrig kan döma varandra längre.
Vi vet något,
som ingen annan vet.
Smek mina ärr och kyss mina öppna sår.
Vi kan låsa våra blickar i varandras,
och glömma verkligheten.
Om vi förlorar oss i varandras ögon så kommer allt annat att försvinna,
och vi behöver väl alla en paus från alla måsten?
Sträck ut en hand mot mig och väx till din fulla storlek och skydda mig mot allt ont.
Berätta om mina drömmar när jag tappar mitt språk och luften lämnar mina lungor.
Få mig att andas och att leva.
Förvisa mina demoner till jorden.

- S, 2009.

Nej, ikväll orkar jag verkligen inte.
Från att verkligen vart på topp så går jag under.
Jag dör här.

JAG ORKAR FÖR I HELVETE INTE!

Varje dag slits jag i tusen stycken och jag hittar inte tiden till att pussla ihop mig själv.
Jag kan inte bära med mig alla bitar.
Jag tappar bort mig själv, en liten del varje dag.

Hela min kropp värker och jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna äta igen för att magen har dragit åt sig så mycket.

Snälla, låt mig bara försvinna och vara i fred ett tag.
Låt min smärta äta upp mig.
Låt mig bara vara.

Men samtidigt.
Hjälp mig.
Hjälp mig att pussla ihop mig igen.
Jag vill bli hel.

Håll ihop mig när jag slits isär.
Se smärtan i mina ögon.
Snälla, titta bara efter.

Typ världens bästa brud gjorde hela min dag.
Fett dryg skoldag, men det var rätt lugnt ändå.
För Emma är cp men ganska så bäst ändå.
PUSS <3<3<3


Gillar't. <3

Nu är jag lugn igen.
Jag behövde bara höra lite på en välbekant, packad röst.
Tack.

Paniken smyger sig på.
Det är svårt att andas.
Händerna skakar.
Jag orkar inte!
Inte ikväll.
Snälla.
Låt mig bara vara.
Jag skakar, jag håller andan.
Jag klarar det inte!
Fan, fan, fan.

Och till skillnad från den senare tiden så blev jag attackerad.
Ingen förvarning.

Helvete.
Hjälp mig.

Fick se honom och prata lite med honom.
Det kändes bra.
Jag saknar honom fortfarande.
Men jag saknar den illusionen jag har av vår tid tillsammans.
Jag måste förstå att det bara är en illusion.